Nej, jag är inte tvingad ta vara på tiden precis, som jag vet vissa "utanför systemet" måste göra.Men ibland saknar man den där koncentrationen ? Som ändå är en första förutsättning för att jag ska komma igång med färgerna som ibland nästan torkat i tuberna. Men dem smider jag upp med en liten mugg med kokt linolja, denna linolja som luktar så himla gott.Den sitter redan i olefärgerna förresten.
Februari går mot sitt slut så jag bör komma igång snart,om det ska bli några nya saker? Jag börjar även så smått sakna de där visningarna som ger mig lusten tillbaka.Sen att man aldrig blir färdig är en helt annan historia,men kanske har jag tröttnat litet den där nyfikenheten drar inte i mig längre?Det där som innan alltid pockade på att få fram nya motiv där det bästa var att utställningen var klar.Då hade jag någonting att kämpa för hela tiden, det gjorde att jag försökte måla varje dag.Göra långa uppehåll är inte så bra för någon som är inne i att ändå "skapa någonting"genom arbetet kommer mycket.
Nej då,jag har ej tröttnat på det viset,men har tappat säkerheten kanske ? Den där tryggheten eller vad jag ska kalla det för..sen att måleriet är så VAGT i sig självt har jag nämnt förut..så vaddå vad gör jag annars ? Minns ni frågeställningen tidigare i veckan så visst finns det beskymmer ?
F.1818 D 1898.
Att nå en så pass hög ålder var ej vanligt på 1800,talet.Men karln hade bra gener och han fick lära sig att leva i en stram/fostrande miljö och där spar man på de inneboende krafterna, så är det än i dag.
Vintergatan
Nu är lampan släckt
och nu är natten tyst och klar
Nu stå alla minnen upp -
från långt försvunna dar.
Milda sägner flyga i det blå,
underbart och vedomsfullt då.
Klara stjärnor skåda vinterns glans
så fint, så saligt om ej döden fanns.
Förstår vi deras tysta språk,jag vet en saga än
den är lärd av stärnorna,vill du höra den ?
De bott på jorden både förr och då
men skildes av natt och död och sorg också.
Zackarias 1832