Kritiker och pedagoger bör inte sätta upp gränser för konsten. Det är både lönlöst och kontraproduktivt. Förbjud kreativa människor att måla, och måla är precis vad de kommer att göra. På det är Joseph Beuys ett gott exempel. Han förbjöd sina elever – bland andra Sigmar Polke och Gerhard Richter att måla. Med känt resultat. Kritikens uppgift är att söka uttolka och bedöma det som konstnärer företar sig, inte att bestämma vad de får eller inte får göra.

 

Måleriet har gång på gång dödförklarats de senaste hundra åren. Det gäller såväl det figurativa som det abstrakta måleriet. Abstraktionen dödförklarade figurationen på 50-talet, men blev i sin tur lagd på dödsbädden av 60-talets ledande konstnärer, kritiker och teoretiker. Neodada, pop, happenings och konceptkonst tog över scenen.

 

70-talets politiserade konst återupplivade det figurativa måleriet, medan 80-talets postmoderna dekonstruktivister löste upp gränsen mellan figurativt och abstrakt. Är en målning som avbildar ett abstrakt mönster abstrakt eller föreställande? Och har inte abstraktionen blivit figurativ, så att säga bakvägen, genom att fungera som tecken för modernitet?

 

När uppgörelsen med den sena modernismens abstrakta, formalistiska estetik väl var avklarad i slutet av 80-talet, låg vägen öppen för nya strategier. 90-talet blev det utvidgade fältets årtionde. Befriad från renhetsideal, jagcentrering och anspråksfull upphöjdhet kunde konsten övergå från polemik till mer lekfulla, bejakande och hybrida övningar.

 

Och på detta utvidgade fält fanns också plats för måleri. Men ett måleri som förlorat sin särställning som spjutspets. Måleriet var nu bara ett uttrycksmedel bland andra. Målarna såg sig inte längre som vare sig fundamentalister eller utopister. De kunde istället ägna sig åt såväl maktfrågor, konsthistorisk reflektion som ett finurligt spel med genrer, medier och stilar.

 

Att måla ter sig på 2000-talet som något rätt avspänt. För dagens unga abstrakta konstnärer, varav inte så få är kvinnor, är bilden varken andlig eller upphöjd. Den måste inte ens vara tvådimensionell eller gjord med oljefärg. Tillvaron har för övrigt blivit så geometriserad att geometriska former snarast står för ett slags realism.

 

Måleriets anrika tyngd har ersatts av en närmast olidlig lätthet (Milan Kundera). Hållningen är varken nostalgisk eller polemisk, utan snarare nyfiken och undersökande. Vad var det egentligen Malevitj, Albers, Mondrian, Pollock och grabbarna höll på med? Och tog de inte sig själva på lite för stort allvar?

 

För egen del har jag alltid ansett det vara lika korkat att ge måleriet en privilegierad ställning som att dödförklara det. Att många samlare hellre köper en medioker oljemålning än ett bra foto- eller videoverk är ett problem för samlarna, inte för konsten. Och talet om måleriets återkomst är bara strunt. Det som aldrig varit borta kan nämligen inte återkomma.

 

 

(Lars O Ericsson är konstskribent och docent i filosofi vid Stockholms universitet.kultur@svd.se)

(Svd 10.09.03)